vivrecette

I did it. Jag staplade in på Yves Saint Laurent butiken på old bond street med skakiga ben och skakiga händer. Jag letade på undervåningen, utan resultat. Jag gick upp på övervåningen, där haglade det av skor. Och där, där stod de. Det var som om en uppenbarelse (ja, kalla mig töntig).

Jag kände och klämde lite, ganska fort. För jag har ju alltid vetat att dessa är som gjorda för mig. Jag provade dem, storlek 38.. lite lite för stora. Och jag tänkte att jag INTE ska göra samma sak som med topshop skorna som nu glappar, och som jag knappt kan använda. Så tjejen som jobbade där hjälpte mig att ta fram en 37 ½ (det finns ju självklart inte på topshop, därav glappande skor eftersom 37:orna var för små).. de satt som en smäck, lite lite små på vänsterfoten, som alltid är större. Men de töjs ut tänkte jag.

och jag sa på knagglig engelska: "I'll take them".. gick ner med ett stort smajl på läpparna, skrev på en liten lapp, drog kortet (eller det gjorde iofs tjejen jag fick hjälp av i kassan).. gick till andra tjejen som hjälpte mig innan, hon stog vid dörren artigt och höll i min påse. Räckte över den till mig och jag nästan slet den till mig för att sedan rusa ut och vara den lyckligaste personen på jorden!

ni får kalla mig töntig, onödig.. whatever. Men detta är en livsinvestering för mig. Jag har älskat de här skorna ända sen jag såg dem för första gången, jag har alltid tänkt att en vacker dag ska dem bli mina! Och misstro inte (som vissa gör) att "Du köper dem bara för att det är märkes skor", "det är bara för märkets skull" osv osv... NEJ. Hade dessa skor funnits på H&M tex hade jag självklart blivit överlycklig, och ett par tusen kronor rikare. Men, nu är det som det är.. och I couldn't care less. FÖR DE ÄR MINA!!!!!!!!!!!!