Dag 21: Ett till ögonblick.

Jag tror jag ska berätta om ett ögonblick som jag kom och tänka på idag. Pappas kompis (vars begravning vi var på idag) dog i cancer. Denna jävla sjukdom. Det fick mig i alla fall att tänka tillbaka ca 9-10 år (shit vad tiden går fort!) då fick nämligen min mamma cancer, bröstcancer. Men det var inte just det jag skulle berätta om utan en kväll så kommer mamma in till mig (efter att ha pratat i telefon ett tag) och säger att hon måste åka in till sjukhuset för att få en spruta. Jag har för mig att det var ganska akut, och att jag tom såg att mamma var ledsen eller något, för jag blev genast livrädd. Jag minns att jag tänkte: okej, nu kommer mamma dö. Det är sista gången jag får se henne nu! Hon sa att hon hade pratat med pappa och att jag skulle bo hos honom tills hon blev bättre. För henne lät det som bara någon dag eller två. Mamma åkte iväg till sjukhuset, har för mig att hon tog en taxi dit. Jag satte mig på golvet i mitt rum och grät, grät grät grät. Jag var livrädd. Jag mindes att jag hade en tidning (bland alla mina andra frida tidningar, som man läste på den tiden) där det var en artikel om en tjejs mamma som dött i cancer. Jag hatade den jävla tidningen, och framförallt.. jag hatade cancer. HATAR fortfarande såklart men! Jag ville ändå ta fram tidningen och läsa skit artikeln, jag vet inte varför. Kanske för att läsa hur den tjejen klarade sig efter sin mammas död eller något, jag vet inte. Jag läste i alla fall, vilket resulterade i att jag grät ännu mer. Självklart. Och blev ännu mer rädd. Den natten sov jag inte mycket, jag var orolig hela tiden. Minns inte om jag gick i skolan dagen efter eller inte jag minns bara att jag var med pappa på banken i stan och bara hoppades, hoppades att mamma skulle ringa och säga att hon skulle komma hem. Och tänka sig, där inne på banken, bland alla människor.. bland alla ljud. Hör jag pappas telefon ringa. Eller var det min? Nej jag har för mig att hon ringde pappa av någon anledning. Jag hade ju precis fått mobil på den tiden ;) men men. Hon ringer i alla fall pappa och säger att hon ska komma hem. Shit, mitt hjärta hoppade i 1000000 volt och jag var så himla himla glad. Månaderna gick och mamma var helt plötsligt frisk, och har nu varit frisk i ca 8-9 år. Skäms att jag inte vet exakt när hon blev frisk men men. Mamma <3<3<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0