vivrecette

Min första kärlek träffade jag vid 16 års ålder. Jag trodde absolut att jag visste hur det var att vara kär, hade ju spanat in så många killar i högstadiet. Men aldrig sagt ett knyst till dem! Jag trodde jag visste exakt vad det handlade om. Men OJ så fel jag hade. Min första kärlek var någon som kom att betyda mycket för mig, och fortfarande gör. Min första kärlek var den första jag sa till mig själv att fan, honom ska jag vara med livet ut, det är honom jag ska få barn med (tom världens finaste).. det är honom jag ska bo med. Hand i hand tills döden skiljer oss åt liksom. Honom jag ska ha det stora bröllopet med. Honom jag aldrig skulle kunna leva utan, utan att gå sönder.
Det var en höst år 2005. Det var kallt, men samtidigt så jävla varmt. Man kan säga att jag var den lyckliga personen på jorden. Det tyckte i alla fall jag. Jag kände mig som den lyckligaste personen på jorden. Jag kunde varken gå, eller prata normalt efter det. Man kan säga såhär, jag minns fortfarnade hur det känns att vara så kär att man svävar på rosa moln, pirret, fjärilarna i magen.. ALLT. Jag har iofs upplevt de känslorna på senare år, men i alla fall.
Nej, min första kärlek var nog perfekt. Om man kan säga så.